nilan

Hej mina älskade människor!

Nu är jag tillbaka igen. Tappade lusten och orken att skriva helt och hållet förut men nu saknar jag det massor.

Så.. lite uppdatering sen sist. Jag har flyttat. Till en lägenhet med mina pöjkar. Det känders jättebra, inte så kul att bo i lägenhet när man är van vid hus, men vad ska man göra lixom? Iaf så anpassade sig pojkarna hur bra som helst i det nya boendet och det kändes som en nystart. Mycket kravel och drama runtomkring, men det får man ta. 

Efter ett par månader här i lägenhetslandet så sprang jag på en grannkille ute på gården. Han var fanimej det snyggaste jag har sett! Så jag fick ju lov att försöka träffa honom igen. Jag bjöd över honom och hans kompis på grillat den kvällen och dom kom. Vi hade det supertrevligt och allt kändes så bra. Jag hade ju bestämt mej för att inte bli kär igen, jag ville vara ifred. Men allt vi pratade om kändes så bra och vi tänkte så lika och sa samma saker samtidigt hela tiden. Iaf så ville jag ju träffa honom igen. Så jag övertalade honom att han skulle tatuera mej dagen efter (han är tatuerare). Sagt och gjort. Jag har aldrig varit så nervös som när jag satt där mittemot honom. Hade han inte haft sin exsambo i rummet bredvid så hade jag nog struntat i tatueringen och flygit på honom, men det var bara att bita ihop. På kvällen skickade han ett mess till mej där han påminde mej om att smörja tatueringen. Jag tänkte att det var nog lika bra att lägga ner för han verkade ju inte särskilt intresserad.

Några dagar gick och jag och barnen hade fullt bus och jättekul. Min fina granne fanns i tankarna hela tiden. Och helt plötsligt, en dag så fick jag ett mess när jag satt i bilen. Det var det finaste messet jag har har fått och det var från honom! Jag höll på att köra av vägen. hjärtat slog volter och det tog halva dagen att svara på det messet för jag visste inte vad jag skulle skriva.

Vi började umgås på dagarna och hängde ute på gården hela tiden. Det var så roligt! Inget har nånsin kännts så bra som det gjorde då. Barnen var tokiga i honom och ville att han skulle komma och leka varje dag. Jag var ännu tokigare i honom.

En helg åkte vi ut på galej, det var första gången vi umgicks på riktigt utan barnen. Han var så gullig och kramig. Den kvällen fick jag min första kyss från honom och det kommer jag aldrig glömma. underbart...

Eftersom jag hade lovat mej själv att inte bli kär eller sårad igen så försökte jag övertala mej att glömma det jag kände för honom. Jag gjorde nåt tappert försök men det gick inte alls bra. Mina känslor var alldeles för starka. Och det blev inte lättare att lägga ner när mamma och pappa hade träffat honom och tjatade om viken bra och fin och lugn och trygg och snäll kille han var. Barnen pratade om honom hela tiden och mitt hjärta skrek efter honom.
En helg bjöd mamma och pappa oss till sommarstugan. Så jag frågade om han ville följa och det det ville han. Den helgen blev det vi. Guuuud vad töntigt jag skriver, men det är precis så det var! Som nån romantisk film lixom. Och jag som hatar romantik! men inte nu längre....

Iaf, vi bodde ju i en varsin trea i samma hus. Det kändes lite onödigt eftersom vi var hos varandra hela tiden så min kärlek sa upp sin lägenhet och flyttade ner till mej och barnen. Så här är vi. Kära och lyckliga och letar efter hus och en större kombi.

Just det, vi har ju skaffat oss en alldeles underbar hund oxå. En amstaff som heter Hector. Han är som en storebror för pöjkarna. Mys.

Pöjkarna växer så det knakar, vart tog mina bebisar vägen? Dom är så snälla och goa och trotsiga och kaxiga och rara och bråkiga och underbara och överjävliga och söta och allt på samma gång! Precis som barn ska vara.

Allt annat runt omkring i mitt liv tänker jag inte skriva om här för det är en jäkla soppa. Men jag tror att det kommer ordna upp sig. Med bra stöd från våra familjer och fina Fia och min kärleks vänner så överlever vi allt. Allt.

Nu ska jag hoppa in i duschen och sen på möte. Ha det bra alla mina. puss älskar er