nilan

Sluta göra oss illa, sluta kräva vårt engagemang. Sluta lova det du aldrig kommer kunna hålla och sluta ljuga för de som finns för dej. Sluta stjäla energi och kärlek som du inte förtjänar. Sluta hota, skrika, gråta, ömka, begära, förvänta, manipulera... SLUTA! 

När du väl finns där så är du underbar, älskad och uppskattad som få. Men du finns bara där när du känner för det och det räcker inte! Så därför ber jag dej, lämna oss ifred. Låt mej och dom släppa dej. Låt oss gå vidare. Läka. Ge dom chansen att bli hela. Trygga.  

Du har redan förlorat allt, ALLT, en gång. Du fick en andra chans. Det är få förunnat.... Du skulle ha greppat hårt om den och kämpat i resten av ditt liv för att aldrig förlora den igen. Men istället valde du att släppa den. Det finns inga genvägar, du kan inte leva båda liven. Jag kan inte vara svag längre. Det jag gör nu gör så jäävla ont så du anar inte, ångesten väller upp inom mej, men jag vet att jag gör rätt.

Du sitter och tycker synd om dej själv nu, men du vet vilka som egentligen betalar priset för detta. Och du kan inte skylla ifrån dej. Det är INGEN annans fel än ditt eget. Det är dina val som förde oss hit. 

Jag släpper dej gång på gång men lyckas alltid falla tillbaka i empatiträsket. Men inte denna gång. Aldrig mer. Det är inte dej det är synd om, det är inte du som är offret. Det är dom.

Hoppet är det sista som överger en och jag tänker aldrig sluta hoppas på att du kommer till insikt, att du förstår att den enda som kan ändra på ditt liv och din situation är du. DU! Men jag kommer inte kämpa för det längre. Istället tänker jag göra allt, precis allt i min makt, för att ha trygghet, glädje, kärlek och ärlighet mitt och deras liv. För vi förtjänar att vara lyckliga.