nilan

Jag tog itu med en del av grejerna igår. Men ändå känns det inte som tyngden på mina axlar blivit lättare. Det är som fastgjutet på mej och hur jag än gör så försvinner det inte.

Snart är det fredag igen. Hoppas doktorn ringer innan dess, annars skulle jag ju ringa igen sa dom. Men faan, ska man få lov att ringa och påminna dom om att man sitter här halvblind med ett hål i hjärtat som pumpar ut proppar till höger och vänster? Jag vet att det kommer gå bra, när det väl blir gjort. Men orden som läkaren sa till mig innan jag blev utskriven ekar i mitt huvud. Det var ett långt och allvarligt samtal. Han tittade mig djupt i ögonen och förklarade allvaret med mitt tillstånd, medans jag försökte skratta bort det i hopp om att han oxå skulle börja skratta och säga att det bara var ett skämt. Men skämtet kom aldrig. Istället fick jag en kram, en riktig omtanke-kram, från doktorn och han sa att han hoppades att allt skulle gå bra. Tack, det hoppas jag med. Men när NÄÄÄR ska jag få veta nåt?

Jag är trött på att inte ha ett svar till alla som frågar hur det går, jag är trött på att gå hemma, jag är trött på att inte våga somna på kvällarna av rädsla för att aldrig vakna upp igen, eller ännu värre, vakna upp förlamad och utan talförmåga... Jag vet att det bara är ett litet jävla hål i hjärtat, men jag vill inte ha det hålet mer. Ibland vill jag slita ut hjärtat genom bröstkorgen och kasta det åt helvete, bara för att slippa tänka på skiten så fort jag hör pulsen slå. Varje morgon innan jag öppnar ögonen så ber jag, jag vet inte till vem eller vad men jag ber, att min syn ska vara tillbaka och att allt bara ska ha varit en mardröm. Men när jag öppnar ögonen är den gråa dimman där och påminner mej om den jävla proppen jag har i ögat, den jävla proppen som smitit ut genom hålet i hjärtat.

Läkarna kliade sig i huvudet, sa att det var allvarligt, att jag skulle opereras och äta mediciner resten av livet, sen blir jag hemskickad. När jag ringer och frågar vad som ska hända och när det ska hända så får jag inget vettigt svar. "Doktorn ringer upp dej när han har tid, om han inte ringt inom en vecka så får du ringa tillbaka"
Ge mej ett svar! Ge mina barn, min sambo, min familj, min chef, mina vänner ett svar!

Nu blev det långt och dramatiskt skrivet, men jag fick lov att häva ur mej det. Jag bara biter ihop och ler hela tiden. Jag vill inte belasta nån med mina bekymmer, jag vill inte klaga över mina jävla problem, det finns dom som har det värre. Jag vill inte att nån ska tycka synd om mej, det är inte synd om mej. Jag vill bara vara normal.
Dom andra problemen tar vi en annan gång. Nu ska jag ta tre djupa andetag, skaka av mej oron och bitterheten och mysa med mina små, fina, underbara, rara livsglädjen innan dom ska bada och sen krypa i säng.