knas
Ibland blir det knas. Saker man själv inte förstår hur de kunde bli som de blev. Antingen är man korkad som inte själv fattar varför, eller så finns det ingen vettig förklaring.
Vissa människor lämnar avtryck i ens hjärta, människor man aldrig kommer glömma. De man delar särskilda minnen och stunder med. Jag hade en sån människa. Vi kunde gå varandra på nerverna och vilja strypa varandra ibland, vid andra tillfällen kunde vi sitta helt tysta tillsammans i timtal och ändå ha roligt för våra hjärnor tänkte samma saker. Vi hade det roligt och skrattade, grät och tröstade, var arga och skrek, sov och åt, ja allt gjorde vi tillsammans.
Jag vet inte om våra vägar helt enkelt gick åt olika håll eller eller om "den människan" ville avsluta det vi hade... Men livet går vidare, jag har det helt fantastiskt. Underbara vänner, bäste karln och de finaste barnen i tiderna. Jag har ett jättefint hus och jobbar på mitt drömställe. Jag har verkligen kommit till ett nytt kapitel i mitt liv och jag älskar det. Men självklart finns saknaden efter "den människan" där. Ibland när jag åker själv i bilen så kommer minnen som får mej att gapskratta. Och när jag har hört eller sett nåt roligt så kastar jag mig fortfarande på luren för att skicka ett sms och berätta det roliga för "den människan", men hejdar mig när verkligheten kommer ikapp. Jag undrar hur h*n mår, hur h*n har det på jobbet, i livet, med kärleken, med allt!
Det tog ett bra tag innan jag insåg att det är som det är, korkade jag trode allt var som vanligt... Och det drygaste är att jag inte vet varför det blev så. Har jag gjort nåt dumt? Har jag sårat "den människan"? Det hoppas jag verkligen att jag inte gjort. Förtjänar jag ingen förklaring...? Men jag accepterar och respekterar att det är som det är.
Iaf så har jag försökt flera gånger att få kontakt, och ibland kommer det svar. Men inte på "vårat sätt", inte äkta. Så jag antar att jag får låta det vara nu.
Jaja, nog tjatat.
Idag hade jag besök av sötaste värmländskan och lille lillfisen! MIIII! Jag vill äta upp honom! Jag och värmländskan hinkade i oss kaffe och tjötade på som vanligt, måste ju uppdatera varandra om allt som händer i våra liv och hålorna vi bor i. :) Så skönt med lite besök, en och annan nostalgitripp längs memory lane blev det oxå, haha. Räddningsraketer, poliser, prostator och dvärgar. Mycket har vi varit med om jag och ho. :) Du å jag smulan. <3
Barnen har spenderat dagen hos dagmamman och dom har haft det superkul sa dom, finfina teckningar kom dom hem med och sen drog dom iväg som två avlöningar till grannpöjkarna. Dom har så många vänner här på gatan och det är så roligt! Älskar det här stället!
Nu ska jag försöka locka in mina vilddjur och få i dom lite kvällsfika och sen ska dom få krypa ner i säng och lyssna på en saga. Gullungar!
puss på er.
Vissa människor lämnar avtryck i ens hjärta, människor man aldrig kommer glömma. De man delar särskilda minnen och stunder med. Jag hade en sån människa. Vi kunde gå varandra på nerverna och vilja strypa varandra ibland, vid andra tillfällen kunde vi sitta helt tysta tillsammans i timtal och ändå ha roligt för våra hjärnor tänkte samma saker. Vi hade det roligt och skrattade, grät och tröstade, var arga och skrek, sov och åt, ja allt gjorde vi tillsammans.
Jag vet inte om våra vägar helt enkelt gick åt olika håll eller eller om "den människan" ville avsluta det vi hade... Men livet går vidare, jag har det helt fantastiskt. Underbara vänner, bäste karln och de finaste barnen i tiderna. Jag har ett jättefint hus och jobbar på mitt drömställe. Jag har verkligen kommit till ett nytt kapitel i mitt liv och jag älskar det. Men självklart finns saknaden efter "den människan" där. Ibland när jag åker själv i bilen så kommer minnen som får mej att gapskratta. Och när jag har hört eller sett nåt roligt så kastar jag mig fortfarande på luren för att skicka ett sms och berätta det roliga för "den människan", men hejdar mig när verkligheten kommer ikapp. Jag undrar hur h*n mår, hur h*n har det på jobbet, i livet, med kärleken, med allt!
Det tog ett bra tag innan jag insåg att det är som det är, korkade jag trode allt var som vanligt... Och det drygaste är att jag inte vet varför det blev så. Har jag gjort nåt dumt? Har jag sårat "den människan"? Det hoppas jag verkligen att jag inte gjort. Förtjänar jag ingen förklaring...? Men jag accepterar och respekterar att det är som det är.
Iaf så har jag försökt flera gånger att få kontakt, och ibland kommer det svar. Men inte på "vårat sätt", inte äkta. Så jag antar att jag får låta det vara nu.
Jaja, nog tjatat.
Idag hade jag besök av sötaste värmländskan och lille lillfisen! MIIII! Jag vill äta upp honom! Jag och värmländskan hinkade i oss kaffe och tjötade på som vanligt, måste ju uppdatera varandra om allt som händer i våra liv och hålorna vi bor i. :) Så skönt med lite besök, en och annan nostalgitripp längs memory lane blev det oxå, haha. Räddningsraketer, poliser, prostator och dvärgar. Mycket har vi varit med om jag och ho. :) Du å jag smulan. <3
Barnen har spenderat dagen hos dagmamman och dom har haft det superkul sa dom, finfina teckningar kom dom hem med och sen drog dom iväg som två avlöningar till grannpöjkarna. Dom har så många vänner här på gatan och det är så roligt! Älskar det här stället!
Nu ska jag försöka locka in mina vilddjur och få i dom lite kvällsfika och sen ska dom få krypa ner i säng och lyssna på en saga. Gullungar!
puss på er.
Kommentarer
Postat av: Tete
Trist med knas :-/ Men det är som du säger. Dags att gå vidare. Glädjs åt det som var, minnena du fått och gå vidare. Nya relationer :-)
KRAM
Postat av: Mamma
Åh jag känner igen känslan, men det händer att man glider faktiskt isär, man kanske hamnar i olika faser i livet och så kan det vara i flera år. Man får andra bakanta som blir närma vänner, men saknaden finns där.
Kram
Trackback
